Botecos i São Paulo – ett måndagsäventyr

By: Amanda Plantin
Photos: Tiago Feliciano
Location: São Paulo, Brazil

I hela Brasilien finns de. Överallt. Bara i São Paulo är de över 15 000. Botecos! Vad är då ett boteco? Ursprungligen är ordet en förkortning av portugisiskans botequim (butik). Från att enbart ha sålt enklare livsmedel kom botequimen att bli en naturlig mötesplats för de boende i dess närhet och snart blev servering av både mat och dryck allt vanligare.

Idag är ett boteco mycket snarlikt en bar, det är en bar, men ändå inte. Ibland är gränsen hårfin för vad som är ett boteco respektive en bar och beroende på vem du frågar kan svaret variera. Det klassiska botecot är inrett med mosaik eller kakel och färgkombinationerna kan vara hur galna som helst. Ut mot gatan finns aldrig vanliga dörrar, det öppnas och stängs med en enkel plåtvägg vilket gör att det ofta känns som att man är både inom- och utomhus på samma gång. Här äter många brasilianare både frukost och lunch och om kvällarna säljs det mängder av öl och drinkar. På varje boteco finns en lång bardisk med en del för salgados (matiga bakade snacks), en del för kassan där det alltid finns godis och choklad, en del med barstolar och en del bakom vilken en del av maten steks och friteras. Det finns alltid det en alternativrik meny men vanligtvis äter man PF, prato feito (färdig tallrik), motsvarandes en dagens i Sverige. Det hänger alltid frukter i stora stålanordningar från taket och det erbjuds färskpressade juicer av alla de slag.

Varje dag i São Paulo passerar jag minst ett dussin botecos. Det är nästan ofattbart hur många det finns. Jag har själv hamnat på många, helt oplanerat, flertalet gånger men aldrig riktigt funderat över deras faktiska existens. Därför har jag bestämt mig för att lägga en hel dag på att besöka och begrunda några av São Paulos mest klassiska botecos. (På internet går det att finna många listor de mest ”klassiska och typiska” botecosen i stan, men vem avgör egentligen vilka botecos som är mest ”klassiska och typiska” när det finns så himla många att välja mellan? Urvalet jag har gjort är en en kombination av mina egna bristfälliga erfarenheter och tips från min något homogena omgivning, men det spelar ingen roll.)

---   

Måndag förmiddag. Jag och Tiago, min vapendragare, boteco-rådgivare och fotograf, lämnar vårt trygga näste i stadsdelen Perdizes för att ge oss ut på ett boteco-äventyr utan dess like. Det finns egentligen ingen veckodag som inte passar sig för ett äventyr av detta slag, men eftersom vi gärna vill få några ord med os garçons och as garçonetes på respektive boteco, vill undvika den trafiktekniska mardröm São Paulo utgör under eftermiddagar och veckoslut samt eftersom vi tycker att det är lite extra kul att gå på boteco-runda en måndag då de flesta andra går till jobbet, har vi valt denna dag. (Pust! Lång mening!).

Vi börjar med att ta oss igenom Vila Madalena, den bohemiska stadsdel där öldrickande, konserter och konst är vardag. Före den totala gentrifiering som präglat stadsdelen de senaste 10 åren sägs den ha varit bebodd av en härlig blandning flummiga konstnärer, drömmande musiker och helt vanliga, hederliga arbetare. Musik och konst spelar fortfarande en viktig roll i upplevelsen av stadsdelen, Vila Madalenas alla slingriga, trånga gator är fyllda av gallerier och kulturföreningar. Mellan de gigantiska höghusen finns fortfarande (trots att de blir färre för vart år) små gatuhus i alla regnbågens färger. Mängder av målningar och mosaikformationer pryder både gator och husväggar och här ligger också den berömda Batman-allén – ett antal anslutna gränder fyllda av imponerande graffitimålningar.

Förr fanns botecos i vartenda hörn här, men på senare tid har restauranger och barer med hiskeliga priser tagit över och bara ett fåtal riktiga botecos finns kvar. Varje kväll fylls det bartäta området kring Aspicuelta av en hipp övre medelklass. Plånböckerna svälter till ljudet av falsksjungande coverband och eurodisco, för partystämningens skull ofta ackompanjerat av brasilianska trummor. I områdets små butiker kan den som har råd hitta sin alldeles egna unika, bohemiska stil innan hen äter en sallad (obs: tomat + salladsblad, i bästa fall en skiva ost) för 150 kronor för att sedan prata kultur och medmänsklighet med sina likasinnade, trots att de alla är Áecio-anhängare (höger-höger-höger!). Denna grupp går under öknamnet coxinhas, ironiskt nog är detta även namnet på en av de kyckling-salgados som återfinns i varenda boteco i São Paulo.

För antropologins och journalistikens skull var ändå tanken att vi skulle börja dagen på ett boteco här, måhända präglat av sin omgivning. Dessvärre (eller kanske inte?) var det stängt – ett ypperligt tecken på att det blivit så förfinat att det knappt förtjänar att kallas boteco längre. Tack och lov ligger ett fåtal botecos som inte är för coxinha (så säger man!) kvar i Vila Madalena så vi rör oss, törstandes efter förmiddagens första öl, mot ett av dem beläget vid korsningen Cardeal-Simão Alvarez , på gränsen mellan Vila Madalena och Pinheiros.

---

Real Bar. På andra sidan korsningen låg fram tills för två år sedan ett annat boteco, Bar do Zé, som dessvärre fått ge vika för ännu ett mastodontbygge. Enligt min rådgivare fanns det på sena 90-talet både replokaler och musikstudio i närheten och före den rock’n’roll-älskande öldrickaren utgjorde gatan mellan dessa två botecos en självklar mötesplats för den som ville dricka billigt efter repan eller spana in blivande rockstjärnor.

Vi beställer en stor Serra Malte, en brasiliansk öl som är betydligt bättre än alternativen Skol och Brahma, och får, i boteco-anda, varsin liten copo americano (ja, de små glasen kallas lustigt nog amerikanska) för att systerligt och broderligt dela på 600-centilitersflaskan. När Real Bar faktiskt öppnades är något oklart men vi får veta av Espedito, som jobbat här sedan 1988, att det i alla fall funnits i över 40 år. De har genomgått fyra större renoveringar, den senaste för tre år sedan. Real Bar är ganska fräsch, men bortsett från en något märklig grönvit och fönsterliknande takstuckatur ser det verkligen ut som ett klassiskt boteco. Den valda färgen är grön. Bardisken, som sträcker sig som en våg längs med hela ena sidan av botecot, är mosaikinklädd med mörkare gröna nyanser nertill och ljusare upptill. Inne finns ett tiotal bord och på trottoaren utanför fyra. Espedito fixar PF till de tidigaste lunchgästerna tillsammans med chapeiron (friteraren) Silvio som gärna visar oss hur man bäst vänder ett ägg. De förklarar att myndigheterna bestämt att de inte får ha öppet längre än till elva om kvällarna men att de har öppet alla dagar i veckan. Under veckorna är det mest lunchande trabalhadores (arbetare) men under helgerna massvis av mulecada (ungdomar). Espedito försäkrar dock att många dricker under vardagarna också men medger att vi var dagens första öldrickare.

Vi sätter oss utanför för ännu en Serra Malte. Som på de flesta São Paulos uteserveringar är vi ständigt i sällskap av bilar, bilar, bilar. Borrande och spikande hörs från hörnet där Bar do Zé en gång låg. Fler och fler trabalhadores kommer in för lunch och lika många PF bärs ut av Espedito, Silvio och deras kollegor. Vid bordet bredvid oss sitter en supertatuerad kille med heavy-metaltröja och adidasbyxor och dricker något som jag först tror är en öl. Jag ler lite, känner att måndagsmorgnar är helt rätt men ser snart att det bara var en Guaraná, en traditionell brasiliansk läsk. Tiago drömmer sig bort till slutet av 90-talet en stund, jag går och kissar och snart hoppar vi på den rangliga bussen till Rua Augusta, var nästa anhalt.

---

Nästa boteco heter BH Lanches. Lanches betyder macka, vad BH står för är däremot fortfarande oklart (jag vet i alla fall, eftersom jag är barnslig och tramsig, vad jag alltid tänker på när vi går förbi). Enligt min fotografs teori skulle det kunna vara en förkortning för Belo Horizonte, huvudstaden i grannstaten Minas Gerais. Jag har gått förbi BH Lanches många gånger men aldrig gått in. Rua Augusta är en lång, lång gata som går ända från centrum, genom stadsdelarna Consolação, Pinheiros och Jardins tills den slutligen byter namn och fortsätter ännu längre. BH Lanches ligger nära korsningen med Paulista, den väldiga aveny som utgör São Paulos finansiella centrum. Här finns också flera stora metrostationer, vilket gör att de flesta paulistanos (São Paulo-bor) känner till botecot.

Lite lagom suddiga tar vi oss in på BH Lanches. Här är kaklet vitt (ovanligt färglöst och tråkigt). Allt går i vitt förutom mosaiken vid trappan till andra våningen, som går i ljusblått. Os garçons och as garçonetes är många, stressade och klädda i röda snabbmatskedjeaktiga uniformer. Här är det öppet dygnet runt. Alltid. 24h. Det är fullt. Lunchpeaken är här. Vi hämtar varsin ny öl från kylskåpet och sätter oss ner i ett hörn. Den stora bardisken är formad likt ett U. Runtomkring står bord, stolar och några barstolar. Även om jag är medveten om att BH Lanches anses vara ett boteco clássico känns det liksom inte… riktigt rätt. Besviken över insikten men fast besluten att ta reda på mer om detta ställe sveper jag min Stella Artois (mitt favoritsubstitut för Heineken) och beger mig till disken för att få svar på några frågor. Não posso, suckar garçonen irriterat. Jag kan inte. Não respondemos perguntas. Vi svarar inte på frågor. Uppenbarligen är de anställda på BH Lanches strängt förbjuda att svara på några som helst frågor, ytterligare ett tecken på att botecot trillat i snabbmatsfällan.

Bittra men lite lättade rör vi oss längs med Augusta och bara ett stenkast bort från BH Lanches dyker nästa planerade boteco upp – Charm da Augusta. Augustas charm.

---

Direkt när vi kommer in känns det bättre. Det ser ungefär ut som vilket annat boteco som helst. Frukter hänger i taket. Solblekta tavlor med menyer och bilder på mat sitter upphängda längs med väggarna. Plastlådor med godis, nötter och tuggummi står staplade bredvid kassan. Det luktar frityr och väggarna är inklädda i - självklart -mosaik. Överallt denna mosaik. Här går den i mörkblått, vitt och gult. Vi blir bemötta med ett stort leende. Ronaldo, garçon på Charm da Augusta, svarar vänligt på våra frågor och skrattar högt åt flera av dem, han kan inte förstå varför vi är så intresserade. Botecot har funnits i runt 50 år. De säljer gott om öl och mat men även mycket cachaça, Brasiliens nationalsprit gjord på sockerrör av vilken man gör min absoluta favoritdrink – caipirinha. Han säger att många kommer hit innan eller efter att de besöker bion, som ligger i samma kvarter. 300 stora flaskor öl uppskattar Ronaldo att det går åt per dag. De har tillstånd till klockan ett om nätterna, men öppnar redan sju under morgnarna. På eget initiativ har de däremot bestämt sig för att inte servera alkohol alls innan klockan 11 på förmiddagen, för att inte störa frukostgästerna. Chapeiron heter Manuel och har jobbat här i 13 år. Han säger att regleringarna kring öppettiderna gör att de säljer mindre alkohol men inte behöver jobba lika mycket längre.

Vi är precis på väg att beställa varsin öl när vi blir stoppade av en man med solglasögon och rosa t-shirt. Han sitter på en barstol framför i närheten av grillen och sipprar på en caipirinha med lime. Ge henne den här boken, säger han till Tiago och drar fram en bok ur väskan. Vår nye vän heter Márcio. Han berättar gärna om sig själv och efter ett smakprov av hans caipirinha hoppar jag ölen och beställer en lika dan själv. Det är inte överallt caipirinhan är såhär god.

Márcio förklarar att han är författare, att boken han gett mig (som givetvis är hans egen) för inte så länge sedan kom ut på film och att han kommer från Paraná, söder om São Paulo, men bott här i tre år. Även om han aldrig varit på just Charm da Augusta innan älskar han botecos och tycker att de alla, trots sina likheter, är extremt olika varandra. Det handlar om atmosfären, säger han. Känslan. Vanliga barer är inte alls samma sak, och dyra är de också. Han går ofta till botecos och precis som jag älskar han caipirinha. Men å andra sidan – vem gör inte det? Det dröjer inte länge förrän Márcio byter fokus och börjar intervjua mig istället. Hjälpt av cachaçan och förmiddagens alla ölrelaterade uppsåt lyckas jag, på min något stapplande portugisiska, inleda en diskussion om skillnader och likheter mellan São Paulo och Malmö. Brasilien är intressant, säger han, för vi har både ett Belgien och ett Indien här. En intressant liknelse även om jag tror att det finns bättre exempel på utvecklade respektive outvecklade länder, något jag dock håller för mig själv.

Innan vi går kramar vi om vår nye vän och jag frågar Manuel varför botecot heter just Charm da Augusta. Därför att det ligger här, i korsningen, och är charmigt, säger han som om det vore en självklarhet. Och visst har han rätt. Nöjda beger vi oss mot vårt nästa mål, Largo da memória, ett torg nära metro Anhangabaú (jag vet, helt hopplöst namn!) i stans verkliga centrum.

---

Den långa vandringen är tuff, tung och svettig men vi är fast beslutna att inte falla för lockelsen att ta en taxi. På vägen passerar vi botecos överallt. Även om jag själv varit på botecos många gånger har jag nog aldrig tänkt på att de faktiskt är många. På vägen hinner jag stanna och kissa på två olika, båda (såklart!) inredda i mosaik med fruktkorgar i taket, PF-alternativ och plastboxar fyllda med godis och cigaretter vid kassan.

---

Botecot Bar e Pastelaria Ideal har faktiskt ett ovanligt trevligt läge. Det finns ganska få torg i São Paulo men här på Ideals uteservering kan man sitta, utan att bli halvt påkörd av bilar, under några träd och titta ut över den stora obelisken på torget. Visserligen på ranglande röda plaststolar, ständigt omringad av stressade pendlare på väg till metron, men ändå… ovanligt trevligt läge.

Här har jag varit flera gånger tidigare. Enligt min erfarenhet vet jag att caipirinhan är under all kritik, toaletterna fruktansvärt sunkiga och personalen ofta både långsam och otrevlig. Men det är någonting jag gillar med det här botecot. Kanske är det läget. Kanske är det för att jag varit här tidigare och känner mig lite hemma här. Kanske är det för att de ibland har fruktansvärt dålig, men charmig, livemusik i ena hörnet av botecot. Kanske är det för att det känns… genuint.

Vi pratar med Roney, en ung men trött garçon som jag inte sett där tidigare. Han vet inte hur länge botecot funnits, men säger att folk dricker mycket öl där, mest på eftermiddagarna. De har öppet 7-23 alla veckans dagar och Roney småler lite när han pratar om alla de sorters människor han ser där varje dag. Utöver det traditionella boteco-utbudet kan man här (vilket framgår av namnet) även kränga pasteis – friterad deg vikt på mitten och fylld med ost eller kött. Vi tar varsin Heineken. Eftersom många av de brasilianska ölsorterna (med några få undantag) inte smakar så värst bra och eftersom ett boteco i sig (i alla fall i mina umgängeskretsar) sällan är en förutbestämd destination utan mer ”ett-stopp-på-vägen” kan det ibland vara den alternativa heinekenförsäljningen som avgör om vi överhuvudtaget går in på ett boteco eller inte. Därför börjar det bli allt vanligare att hitta Heineken även på de mysigaste sunkhak i São Paulos boteco-djungel. Huruvida det är något positivt eller ej är å andra sidan en helt annan diskussion.

---

Vi sitter kvar på uteserveringen en stund och tittar ut över torget som sakta men säkert fylls av allt fler människor. Efter klockan fem är det nästan omöjligt att ta sig hem så vi dricker upp vår öl, betalar och börjar bege oss hemåt. Det har varit en lång dag och vi känner oss sega men tillfredsställda. Innan vi tar av på vår egen gata stannar vi på botecot på hörnet för att äta en traditionell pão de queijo (ytterligare en sorts salgado, ett ostbröd). Det vegetariska utbudet på botecosen är inte det bästa men pão de queijo är alltid gott. Nöjda vandrar vi hem, med våra pães de queijos i handen, däckar i sängen och lovar varandra att det här, det måste vi göra om.

--- 

Boteco: Real Bar
Adress: Rua Cardeal Acroverde 1921, Pinheiros
Atmosfär/stämning: Trevligt. Allt man kan begära av ett helt vanligt boteco.
Plus: Ett av de få genuina botecosen som finns kvar i närheten. Här kan man dricka den smarriga ölen Serra Malte.
Minus: Manegern som kom i slutet av vår intervju var en riktig surpuppa (därför är han inte ens omnämnd i texten!)
Betyg: 3 ölflaskor av 5 möjliga.

Boteco: BH Lanches
Adress: Rua Augusta 1533, Jardim América
Atmosfär/stämning: Stressigt och opersonligt.
Plus: Öppet dygnet runt.
Minus: Känns mer som en sunkig snabbmatskedja än ett boteco.
Betyg: 1 ölflaska av 5 möjliga.  

Boteco: Charm da Augusta
Adress: Rua Augusta 1448, Jardim América
Atmosfär/stämning: Öppet och välkomnande. Det perfekta botecot!
Plus: Supergoda caipirinhas. Trevlig personal.
Minus: Det hoppar vi, tycker jag. Charm har allt!
Betyg: 5 ölflaskor av 5 möjliga.

Boteco: Bar e pastelaria Ideal
Adress: Rua João Adolfo 11, Centro
Atmosfär/stämning: Sunkigt och fult inomhus men en relativt lugn och härlig utemiljö (i jämförelse med det klassiska botecots).
Plus: Uteserveringen. Heineken. Känns genuint.
Minus: Lite småsur personal. Djävligt ostädade toaletter. Heineken.
Betyg: 3 ölflaskor av 5 möjliga. 

Liked Amanda's review? Give us all a little encouragement by liking us on Facebook here, and following us on Twitter here.