Ämnet med stort Ä

By Amanda Plantin
Bilder:
Man i reservoaren: http://www.atitudessustentaveis.com.br/
Foto före/efter reservoaren Cantareira:  ambientelegal.com.br
Kvinna som samlar regnvatten: http://noticias.uol.com.br/

Sedan jag kom tillbaka till São Paulo för drygt två veckor sedan har det dykt upp varenda dag; ämnet med stort ä. Ämnet. I Folha de São Paulo, vår dagstidning, är Ämnet på förstasidan dagligen. På varenda fest eller grillning jag varit på pratas det om Ämnet. I samtalen kring varenda kopp kaffe, frukost eller lunch nämns Ämnet. Tusentals delningar av artiklar på Ämnet på sociala medier. Varenda kindpuss följs av åtminstone några få kommentarer berörandes Ämnet. Årets karneval skall till och med ha Ämnet som ett av sina teman. Vad är det då för ett ämne som är Ämnet? Jo, vattenkrisen!

I svenska tidningar har det nämnts flyktigt. Detta vet jag eftersom jag dels själv försöker hänga med på vad som händer hemma i Sverige men också eftersom jag fått oroliga mejl och samtal från familjemedlemmar som lyckats uppmärksamma Ämnet. Är läget kritiskt och allvarligt? Ja! Men det finns så mycket mer att konstatera och diskutera kring Ämnet att det känns som att samtalen aldrig tar slut.

Redan 2002 varnade Agencia Nacional de Águas (National Water Agency) guvernören i staten São Paulo, Geraldo Alckmin, för att en vattenkris skulle komma att drabba staden. Besparingar behövdes göras. Rören behövde fixas. Regleringar kring användandet behövdes. Industrin och jordbruket står för nästan 90 % av vattenförbrukningen men även i hushållen behövdes åtgärder tas vid. I sann brasiliansk anda valde Alckmin dock att hålla denna information hemlig. Brasilien och São Paulo hade ju viktigare saker att tänka på; en växande ekonomi, stundande val (fler än ett) för att inte tala om VM i fjol och OS 2016.

Bristen på regn är ett uppenbart faktum. Det råder torka, enligt vissa forskare en följd av en global klimatförändring, enligt andra ett naturligt fenomen; ibland regnar det mer, ibland mindre. Vissa hävdar att det är för att skövlingen av regnskogen i Amazonas hindrar regnet från att nå de södra delarna av landet. Men den främsta orsaken till den akuta kris vi nu står inför är inget annat än en enormt dålig planering, total ignorans och ett respektlöst och allt igenom ondskefullt undanhållande av information

I början av förra året började Ämnet att komma upp i medierna. Jag minns det, med bävan. Skulle vi behöva vara utan vatten några timmar om dagen? Om jag bara visste.

Sedan ett år tillbaka duschar jag supersnabbt, diskar med minimal mängd vatten och skulle aldrig få för mig att ta ett bad i mitt pinsamt stora badkar. Redan då varnades vi, måttligt. Affischer sattes upp i bostadshus och reklamklipp där folk uppmanades att spara vatten visades på tv. En bekant till mig, som är redigerare, klippte i februari förra året en av dessa filmer, gjorda av SABESP (Companhia de Saneamento Básico do Estado de São Paulo, grundläggande sanitetsföretaget i delstaten São Paulo). Originalversionen, innehållandes de domedagsprofetior vi alla behövt, fick på Alckmins förfrågan, eller snarare tvång, göras om helt. Det var val samma höst och vad är väl några tomma reservoarer jämfört med rädslan för att inte bli omvald?

Senast i april i år beräknas
vattnet från den vattenreservoar vi använder i vårt område, Cantareira, vara helt slut.

 

Redan nu finns mindre än 5 % kvar av den ursprungliga vattenmängden, 5 % som inte ens är sunda att använda. Vårt vatten stängs av mellan 13.00 och 06.00 dagligen och hade jag inte varit så förbannat lycklig att jag bor i ett stort hus med en stor vattenreserv hade jag varit en av alla de miljoner som redan nu lever på sparat regnvatten majoriteten av dagens timmar. Vi kan bara tvätta och städa på morgnarna men har i alla fall vatten till dusch och disk under resten av dagens timmar. I april beräknas dock vattnet stängas av under fem av veckans sju dagar och alla kommer beröras. Hela tiden. Alla är oroliga. Ingen vet hur någonting skall gå. 

Förra veckan såg jag hur tre tankbilar med vatten stannade utanför en maffig överklassvilla i närheten av mitt hus och insåg att det börjar hända. Det som inte får hända men som givetvis är följden av en vattenkris i detta korrumperade jävla skitland; vattnet har blivit en klassfråga. Och vatten behövs ju inte bara i hemmen.

Jordbruket behöver enorma mängder vatten och priset på grönsaker och spannmål förväntas stiga rejält de kommande månaderna. Det krävs ju inget geni för att inse att grannarna i det maffiga huset på min gata lär ha lättare att äta sig mätta än majoriteten av stadens invånare. 

Produktionen av i princip allt i delstaten kräver vatten och industrierna har redan börjat flytta, en efter en, flera av dem redan innan informationen hade nått ut till offentligheten. Tidiga med att lämna São Paulo var Coca Cola, en enorm fabrik med tusentals anställda. Jag är visserligen socialist men inser att i ett kapitalistiskt samhälle är nerläggandet av sådana verksamheter allt annat än utvecklande för en industristad som São Paulo. Därför har även jag, i alla dessa diskussioner kring Ämnet, anammat den enda något trovärdiga teori kring hur detta skall kunna lösas.  Om det överhuvudtaget går att lösa. Vi har satt vårt sista hopp till kapitalismen.

São Paulo är inte bara en stor industristad, staden är hela Brasiliens ekonomiska motor. För tusentals internationella företag är São Paulo porten till Sydamerika, för att inte tala om all den produktion som sker på plats. Ett gigantiskt industriellt och ekonomiskt monster riskerar att gå i graven och det bör finnas ett både nationellt och internationellt intresse att rädda det. Frågan är vad som egentligen kan göras när vattnet tar slut. Rören kan fixas, absolut. Men går det att använda havsvatten? En dyr och komplicerad process. Går det att dra ledningar från mer vattenrika delar av landet? Även det en ganska otrolig lösning. Går det att rädda São Paulo och dess invånare? Vem vet?

 

Pessimisterna, eller kanske realisterna, förväntar sig en total stadsdöd.

Ett nytt Detriot. Ingen vet om de kommer ha sitt jobb kvar om några månader. Ingen vet om de kommer kunna leva på den mängd vatten som ransoneras ut eller hur länge. Ingen vet om de kommer kunna bo kvar. Först om fyra-fem år beräknas regnet komma tillbaka, om ens då. Först då kommer São Paulo att kunna blomstra på nytt. Kommer vi ha lärt oss något då? Kan vi i Sverige lära oss något av detta?

Ingen i hela södra Brasilien, denna del av landet så sprängfylld med friskt, rent grundvatten, kunde någonsin föreställa sig att vatten skulle bli ett problem. Landets historia har kantats av motgångar och problemen har varit, och är, många men vattenbrist och torka har aldrig varit några av södra Brasiliens. Bortsett från att information aldrig bör undanhållas och att ett visst politiskt agerande kan förväntas av våra folkvalda kanske vi kan ta lärdom av detta, om inte annat sluta ta våra egna tillgångar för givet?

Jag är djupt orolig för hur det ska gå. För alla människor jag träffat, för alla jag inte träffat. Jag är orolig för vilken ny statistik, vilka diagram och beräkningar jag ska läsa om i morgondagens tidning och jag är orolig för vilka nya historier som skall dyka upp nästa gång jag diskuterar Ämnet. Jag är orolig. Och då kan jag ändå bara fly hem till Sverige imorgon om jag vill. De flesta kan inte det. Nästa gång kan jag kanske inte det heller.  


Like Amanda's insightful piece? You might like our other stuff too. Give us a little 'Like' on Facebook by clicking here, or follow our Tweets here.